Skip to main content

Etikett: Vänsterpartiet

Vänsterpartiet kan ge bättre förutsättningar för kommunalare

Clara Lindblom web

Det var många av oss som hade en uppgiven känsla efter valet. Eller i alla fall en viss besvikelse. Det som i opinionsundersökningarna sett ut som en säker seger för de rödgröna partierna, blev istället en stor framgång för det rasistiska Sverigedemokraterna. SD lyckades suga upp det stora missnöjet med utvecklingen under alliansen. På valvakan var Jimmie Åkesson den ende partiledaren som inte tackade sina partimedlemmar och gräsrötter. Istället berömde han riksdagsgruppen för att ha fått partiet mer accepterat. Sveriges alternativa missnöjesparti är alltså i själva verket det som är mest toppstyrt. Intressant är det också hur uppriktig förvånade borgerliga debattörer har varit över sin förlust. De har inte varit medvetna hur illa folk har tyckt om ökade klyftor, ökad barnfattigdom och mindre resurser till välfärden. Då spelar det ingen roll hur trevlig Anders Borg ser ut i TV eller hur många tweets Carl Bildt kan skriva.

När riksdagen ser lite darrig ut med sin oklara majoritet, finns det mer hopp om progressiva förändringar i kommunerna och landstingen.

Undersköterskan Feline Flodin är nyinvald för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting. Hon säger så här om det nya uppdraget:

”Fokus kommer att, i enlighet med partilinjen, ligga på att föra bra diskussioner inom den parlamentariska gruppen och där se till att fler perspektiv beaktas i det politiska arbetet. Konkret skulle det kunna vara att lyfta kommunalarna inom landstingets olika verksamheter, till exempel inom sjukvården och i trafiken. Men också att arbetare i LO-yrken använder sig av landstingets tjänster och att dessa måste vara lika tillgängliga för alla samhällsklasser. Utöver det är jag intresserad av kvinnors hälsa, och kvinnor är som bekant i överväldigande majoritet bland Kommunals medlemmar.”

I Stockholms stad blev det en röd-grön-rosa majoritet. Det ger verkligen hopp om nya tider för det som varit ett borgerlig skyltfönster. Vänsterpartisten Clara Lindblom har fått ett viktigt uppdrag som borgarråd med ansvar för äldre- och personalfrågor iStockholm Trots allt jobb med att starta upp allting, hinner hon svara på några kort frågor:

Vilken fråga är allra viktigast för dig att jobba med?

”Eftersom jag är både Äldre- och personalborgarråd kommer en viktig fråga vara att förbättra villkoren för de anställda inom äldreomsorgen. Vi är bland annat överens om att se över ersättningssystemen inom hemtjänsten och tillämpningen av LOV. De äldre har idag möjlighet att välja mellan över 220 anonyma hemtjänstföretag, men deras hemtjänsttimmar är däremot reglerade in i minsta detalj. Jag vill ge större utrymme för den äldre att tillsammans personalen bestämma över hur den dagliga omsorgen ska utföras.”

Vad kommer att förbättras för de anställda i Stockholms kommun?

”Vi kommer bland annat att se över hela personalpolicyn för Stockholms stad i syfte att öka de anställdas möjligheter till inflytande över sitt eget arbete. Dessutom kommer vi att öka bemanningen inom äldreomsorg och socialtjänst, samt genomföra en riktad lönesatsning till de grupper av stadens anställda som har allra lägst löner. Alla anställda i Stockholms stad ska ha trygga jobb, rätt till heltid och en lön som går att leva på.”

Under valet drev Kommunalvänstern frågan om att kräva kollektivavtal vid upphandlingar. Kommer det bli möjligt att kräva kollektivavtal för kommunens upphandlingar?

”Jajemen. Vi sitter just nu och ser över upphandlingspolicyn för att få in krav på kollektivavtal. Målsättningen är att även ställa krav på meddelarfrihet, utbildning och bemanning i upphandlade verksamheter, men det återstår att se hur mycket vi kan göra inom ramenför LOV inom hemtjänsten. Men med den översynen av LOV:en, upphandlings- och konkurrenspolicyn som den nya koalitionen är överens om har jag goda förhoppningar om att vi kommer att lyckas.”

Viktig kongress för Hotell- och restaurangfacket

Den 7:e till 10:e november har Hotell- och restaurangfacket sin kongress. Fackliga kongresser är ju alltid intressanta. Även för medlemmar i andra förbund. Ofta kan ta det tas beslut eller uttalanden som blir förebilder för andra fackföreningar. Förra året tog Livs beslut om att vara ett feministiskt förbund. I år kan HRF gå samma väg.

Jag var ombud på förra HRF-kongressen 2011, och det var en rad viktiga motioner som gick igenom. Handlingsprogrammet 2014 var ett av de viktigaste. Det har gett ett omfattande arbete med allt från fler förtroendevalda, bättre utbildning och jobb med att höja statusen för branschen. Motionen för sex timmars arbetsdag fick bifall då av kongressen. Trots det har den inte drivits så hårt. Till årets kongress har till och med en avdelning motionerat om göra en ny prioritering och att driva kravet hårdare.

johanostmanKocken Johan Östman är med och driver podcasten ”Bakom svängdörrarna” som har intervjuat bland annat LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. I år är han kongressombud och även nominerad till förbundsstyrelsen. Han säger själv att den viktigaste motionen handlar om att minska karenstiden för facklig hjälp. Och att ta bort den för särskilt utsatta. ”Vi har i våran bransch alldeles för många som har en så utsatt situation eller så otrygg anställning att vi inte kan neka dem snabbare hjälp”, säger han. Johan Östman lyfter också fram föreningsdemokratin med rotation och sänkta arvoden för förbundsstyrelsen: ”Att sitta i styrelsen är ett förtroendeuppdrag och med höga arvoden och långa ”ämbetstider” riskerar man distansera sig från medlemmarna.” Hur förbundsstyrelsen ska se ut blir viktig för honom: ”Det gäller att vi väljer en progressiv styrelse som vågar prova nytt. Som vågar ta ställning och som inte är rädd att vara skarpa i åsikter och uttryck.”

Det är många politiska motioner, som till exempel frågan om individuell föräldraförsäkring. Men faktiskt inte så många om hur politiskt påverkansarbete och opinionsbildning ska gå till. En motion vill verka ”för en socialdemokratisk seger”. Men Östman lyfter också fram Vänsterpartiet. ”Vi ska samarbeta med båda arbetarpartierna för att få igenom våra intressen. Vänsterpartiet stödjer fackförbundsrörelsen och jobbar för en starkare arbetsrätt precis som Sossarna. Det kan man ju inte säga om de andra riksdagspartierna. Speciellt som det parlamentariska läget är nu är det viktigt att inte glömma Vänsterpartiet. Efterspelet efter valet har ju visat att vänsterpartiet har god chans att kunna påverka regeringen”, svarar han på min fråga om hur facklig-politisk samverkan ska gå till.

HRF:s medlemmar är några av de som drabbats hårdast av den borgerliga regeringens klasspolitik. Över en natt stoppade alliansen in en extra avgift för a-kassan. Det gjorde att summan på inbetalningskortet fördubblades för många medlemmar, och gav ett enormt medlemstapp. Nu har en del av avgiften försvunnit, samtidigt som HRF:s strategi med uppsökeri och fler förtroendevalda gett resultat. I år har förbundet börja växa igen. Samtidigt så har arbetsgivare inom restaurangbranschen fått sänkta arbetsgivaravgifter för unga och sänkt restaurangmoms. Och så de välbekanta skattesänkningarna för höga inkomster. Ingen annanstans är klassamhället så tydligt som i serviceyrkena inom hotell- och restaurang. Därför handlar också en av motionerna om att avskaffa monarkin. På Kommunals kongress var vinster i välfärden en av de hetaste debatterna. Det är naturligt nog inte lika hett för HRF som bara har med en motion om välfärden. Å andra sidan var restaurangmomsen väldigt diskuterad under valrörelsen. Men verkar inte beröra de restauranganställda så mycket. Arbetsgivarföreningen Visita satsade många miljoner i reklampengar för att inte återställa momsen. Enligt Johan Östman så anser de flesta i branschen att momspengarna varken skapar eller tar bort jobb.

Johan Engman, styrelseledamot Kommunalvänstern

Mer information och alla motioner om kongressen finns här:
https://www.hrf.net/kongress2014/motioner-och-handlingar
Podcasten Bakom svängdörrarna: https://podcasts.nu/poddar/bakom-svangdorrarna

Arbetstidsförkortning för bättre hälsa och fler jobb

Kampen om tiden har alltid varit en av de viktigaste för arbetarrörelsen. Tillsammans med lön- och kollektivavtalsförhandlingar, så har det varit en dragkamp om vem som ska få sin del av kakan. Företagsägarna vill öka sina vinster. Och arbetarna vill ha löneökningar eller kortare arbetstid. Moderaterna har genom historien varit en hård motståndare mot de reformer för förkortad arbetstid som har genomförts.

Vänsterpartiet har andra visioner. Vi anser att människor behöver tid att leva. En idag alltmer hektisk arbetsdag stressar sönder hälsan, livet och relationerna till våra nära. Samtidigt har vi en rekordhög arbetslöshet och många jobbar ofrivilligt för lite. Vi behöver ett mänskligt och rättvist samhälle där människor har reella möjligheter att leva berikande liv. Många kvinnor idag betalar själva sin arbetstidsförkortning på arbetsmarknaden. Genom mer eller mindre frivilliga deltider. För att ha någon möjlighet att hinna med dagishämtning och vardagsliv, är många tvungna att sänka sin arbetstid och sin lön.Det är också många som knappt orkar jobba åtta timmar. Kroppen tar stryk av ett hårt arbetsliv. Samtidigt jobbar en del livet ur sig. Och det finns även de som inte får jobba alls.

Med kortare arbetsdagar skulle pengar omfördelas från privilegierade höginkomsttagare till vanliga hårt arbetande människor. Istället har Alliansen de senaste åren strösslat miljarder av våra gemensamma tillgångar på skattesänkningar till de redan rika. Deras alternativ till arbetstidsförkortning är istället RUT-avdraget. Då makten över tiden bara finns för den som har råd att betala. Det avdraget som istället uppmanar till att jobba ännu mer. Och under tiden låta någon annan sköta sitt hushåll. Den här ”någon annan” som själv inte har råd med något RUT. Med kortare arbetsdagar skulle vi istället hinna hämta på förskolan, komma hem och ta hand om vårt hushåll själva. Det skulle vara en reform som gynnar en stor arbetande majoritet. Istället för en liten överklass.

Vänsterpartiets rapport ”Striden om tiden” visar att 30 timmars arbetsvecka redan hade kunnat genomföras, om bara hälften av pengarna från Moderaternas jobbskatteavdrag hade använts till arbetstidsförkortning.

Många tror att arbetstidsförkortning står i motsats till andra viktiga reformer. Som rätt till heltid, säkra anställningsformer eller att slippa delade turer. Men kortare arbetstid går inte emot något av de sakerna. Framförallt inte rätten till heltid. Det är bara heltidsmåttet som skulle ändras. De som idag jobbar deltid skulle behålla sin lön, fortsätta jobba sex timmar och istället vara heltidsanställda.

I alla moderna ekonomier bör möjligheten att fördela produktionens vinster genom kortad arbetstid vara en levande fråga. Vid en arbetstidsreform måste förlorade arbetstimmar till stor del ersättas med nyanställningar. I t.ex. offentlig sektor måste verksamheten upprätthållas och utvecklas. Det betyder offentliga utgifter som man måste skapa budgetutrymme för. Men de kostnaderna är mindre än kostnaderna för jobbskatteavdragen. En avgörande skillnad är att jobbskatteavdragen knappast har bevisats minska arbetslösheten, medan faktiska anställningar i offentlig sektor skulle göra det.
Den bakåtsträvande regeringspolitiken har lett till massarbetslöshet och nedskärningar i offentlig välfärd. Sex timmars arbetsdag handlar om rätten till fritid och om makten över vår vakna tid. Vänsterpartiet vill se konkreta satsningar på fler jobb, förbättrad välfärd och ett mänskligare arbetsliv.

Kommunalvänstern

(Publicerat mars 2014 på bland annat Ka.se)

Valanalys

Efter EU-valet har det kryllat av valanalyser. Trots att majoriteten av svenskarna inte brydde sig om att rösta, så verkar väldigt många vara nöjda med siffrorna. Bara 48,9% av de röstberättigade röstade. Frågan är dels hur legitimt EU-valet är, och dels varför vi ska flytta över mer makt från riksdagen till Bryssel, när intresset för EU-parlamentet är så lågt. Senaste riksdagsvalet hade till exempel 84,6%.
Flera krönikörer har varit glada över en grön vänstervåg som har svept in med MP och Fi. Och ja, det är positivt att folk bryr sig om miljö- och jämställdhetsfrågor. Men båda de partierna saknar vänsterperspektiv. De ser inte klassuppdelningar, och är oftast svaga i fackliga frågor som till exempel arbetsrätt.
Trots att jag är en evig optimist så blir jag lite orolig över det som kallas vänstervåg. När V:s opinionssiffror stiger till 8-10% direkt efter valet, så betyder det att vi har missat att engagera de procenten i valet. Och är vänsterfrågorna i så fall förankrade? Om vi inte ens kan få våra sympatisörer att knalla ner till vallokalen och lägga fem minuter på att rösta. Det kommer att behövas ett växande stöd som ändrar samhällsdebatten på riktigt, även efter valet i september. Det räcker inte bara med en liten våg. Det är hela nyliberalismen som behöver stoppas.

Det finns en del analytiker som säger att det var de antirasistiska protesterna som spelade SD i händerna. Att de fick röster för att folk tyckte synd om Jimmie Åkesson när ingen ville lyssna på hans tal. Men som Daniel Poohl på Expo skriver:

Det är mer troligt att folk röstade på SD för att de delar deras åsikter. Värdiga politiskt breda manifestationer mot SD visar att det finns ett folkligt motstånd mot SD. Och ett politiskt pris för den som sträcker ut handen och vill samarbeta med Jimmie Åkesson.

Har protesterna gynnat SD? Ja, kanske för att partiet har fått lite extra uppmärksamhet och reklam i valrörelsen. Men det hade blivit mycket värre om ingen alls hade protesterat. Jag hade i alla fall själv mått väldigt dåligt av att läsa kvällstidningars söndagsbilagor med en leende Åkesson. Hur han hade glidit runt vinkande i Sverige på en Eriksgata med journalister och supporters runt omkring sig, insläppt överallt med öppna armar. Nu var det ingen som vågade skriva de reportagen. Inte ens SD:s egen presstjänst vågar kalla turnén för lyckad. Överallt möttes Åkesson av ett missnöje. Vanliga människor som vände ryggen till vid talen. Vanliga arbetare som vägrade att närvara när han kom till deras arbetsplatser. Det visade sig bli den största antirasistiska folkrörelsen sedan apartheidtiden. ”Att sluta försvara människovärdet och demokratin måste vara uteslutet”, som Åsa Petersen skriver på Dagens Arena. Enligt valsiffrorna så verkar inte SD ha ökat i antal väljare så mycket sedan riksdagsvalet. Men med det låga valdeltagandet, så blir det väldigt höga procent. SD har varit väldigt bra på att mobilisera sina väljare. Och att vara tydliga med att rikta sina profilfrågor, till exempel att förbjuda tiggeri, till rätt målgrupp. Partiet har jobbat långsiktigt och målmedvetet i flera år. SD växte inte genom att affischera i tunnelbanan. Utan genom att springa i trappor, dela flygblad och hålla bokbord.

En del valanalyser har varit frågande över SD:s framgång. En kolumnist i Metro hade aldrig träffat någon SD-väljare, och tolkade det om att SD-väljare helt enkelt inte vågar prata om vad de röstar på. Nu kan man ju tycka att det borde märkas på folk ändå vad de har för åsikter oavsett vilken valsedel de stoppar i kuverten. Men jag tror mer att det är journalister som är isolerade. Det är lite av ett demokratiskt problem att Sveriges journalister ofta är så segregerade. Hur många valanalytiker har besökt Almgården i Malmö där SD fick 40% i EU-valet? Eller Bjuvs kommun, där SD har 6 mandat (av 31) i kommunfullmäktige?

Det är en bred antirasistisk folkrörelse som har bildats. Den har gjort att ingen politiker i Sverige just nu vågar överväga ett samarbete med SD. Partiet har inte fått igenom några motioner i riksdagen, och har inte tillåtits att få igenom sina rasistiska förslag. Det skulle behövas att den rörelsen också får större genomslag i hela samhället. För även utan SD så blir invandrare diskriminerade på arbetsmarknaden, och misstänkliggjorda i alla möjliga sammanhang. Det allra sjukaste under valrörelsen var att Skolverket satte rätten för nazistiska partier att propagera, framför rätten för skolans elever att inte kännas sig kränkta eller hotade av rasister som håller föreläsningar eller bokbord. Nynazistiska Svenskarnas parti ställde inte ens upp i EU-valet. Men skulle alltså ändå ha företräde att få en del av skolans undervisningstid genom sin reklam. Det verkar vara ett tecken i tiden att rätten att ”slänga ur sig vad som helst i yttrandefrihetens namn” går före alla andra mänskliga rättigheter.

Så vad gör vi nu? Ja, dagarna efter EU-valet kändes det lite uppgivet. Men en socialistisk valanalys måste ju också titta framåt. Så:

* Prioritera sakfrågor. Jag tycker själv att det är tråkigt att diskutera opinionssiffror och regeringsförhandlingar. Det säger inget om värderingar eller mål för samhället. Tyvärr brukar media oftare fokusera på siffror istället för sakfrågor. EU-valrörelsen visar att Vänsterpartiet inte ska släppa klimatfrågan. Det var framförallt miljöfrågor som folk kom med till valstugorna. En väljare kom och frågade i valstugan om V:s klimatprogram var bättre än MP:s. Så vi får verkligen inte lämna walkover till Miljöpartiet. Arbetsrättsfrågor är självklart också viktiga. Det blev tydligt under EU-valet att det är ett svagt kort för de gamla Moderaterna. Och det bör vara ett av de starkaste korten för Vänsterpartiet. Och trots allt så hoppas jag vi inte behöver motivera folk att rösta genom att säga: ”Du slipper rasisterna”, utan lockar väljare med våra egna sakfrågor.

* Brett basarbete. För arbetarrörelsen är det bara gräsrötternas basarbete som vinner mark. Vi har inte media på vår sida, och har inget automatiskt företräde att debattera våra frågor. Nu är det ju inte ens så att borgerliga partier klarar sig utan gräsrötter. Om lokala kristdemokrater hade kunnat förklara vid några bokbord vad Göran Hägglund egentligen menar med ”verklighetens folk”, så hade partiet inte legat under 4%. Samma sak med Centerpartiet. Det hjälper inte att Annie Lööf är alla borgerliga tidningars kelgris. I Skärholmens valdistrikt har C 0,1%. Det skulle kunna vara mer om det någon gång hade funnits en enda centeraktivist där som delat ut ett par flygblad.

Valet i september är fortfarande upp till oss.

Johan Engman

Det röda skynket

I Annelie Nordströms svar till mig på ka.se var det tydligt vilka prioriteringar som Kommunal ska ha politiskt, och vilka frågor som ska drivas mot partierna inför valet i september. Jag har inget att anmärka eller besvara i det. Men eftersom frågan om Miljöpartiet fortfarande hänger i luften, så skriver jag en kommentar om det, och skriver om vad jag själv tycker om MP:

I Ekots lördagsintervju beskrev Kommunals ordförande Annelie Nordström att hennes drömregering skulle bestå av S+MP. Det var många som var förvånade över det.
I mitt svar till Nordström så ifrågasätter jag också valet av MP. Partiet har inte gjort sig känt för att driva fackliga frågor i första hand. Jag fick också ett välformulerat svar, men inte helt tydligt om ett vurmande för Miljöpartiet. Jag tror att de flesta kommunalare förstod att det var en personlig åsikt med S+MP, eftersom det inte ligger i linje med Kommunals kongressbeslut. Däremot var det många medlemmar som reagerade på att Kommunals ordförande både uttryckte en personlig önskan, och att valet föll på MP. Jag har pratat med medlemmar som övervägt att lämna Kommunal, och träffat fackligt aktiva från andra förbund som undrat vad vår ledning håller på med. Normalt brukar en facklig ordförande uttrycka sig neutralt i en fråga om regering. Kopplingen till S är självklar, och jag hade mer förstått om Nordström nöjt sig med att säga ”S-ledd regering” eller lämnat till Stefan Löfven att välja själv när han väl blir vald till statsminister.
Eftersom Annelies svar till mig inte förklarar något om Miljöpartiet så gör jag en egen tolkning:
MP är det optimala kompromisspartiet. De röstar för allt, om de kan få någon miljöfråga i utbyte. MP:s uppgörelse med de borgerliga partierna om migrationsanställningar var en katastrof, och har lett till att utländska arbetare utnyttjas, samtidigt som det är på väg att leda till en allmän lönepress neråt.
Jag gillar själva grundtanken med Miljöpartiet. Besluten ska utgå från medlemmarna. Ingen toppstyrning och ingen partiledare, nära mellan styrelse och gräsrötter. Istället har de språkrör som uttrycker det som medlemmarna har bestämt. Nu har inte partiet blivit så. På MP:s kongresser visas klyftan mellan toppen och fotfolket. På den senaste kongressen röstades ledningens förslag ner av ombuden. I praktiken turas språkrören om att göra en partiledares jobb. Ofta har jag känt att jag har gemensamma värderingar med MP-medlemmar jag har träffat. Tankar om en bättre värld, där människan och miljön värdesätts mer än pengar och tillväxt. Men de värderingarna verkar försvinna på vägen upp till partitoppen. Miljöpartiet är kanske det parti med minst antal medlemmar, i förhållande till antal röster i valen. Partiet bygger inte på en folkrörelse. Människors intresse vid valurnan är ofta mer av typen: ”Det är viktigt med miljön. Så därför röstar jag på Miljöpartiet.” För en del inom S blir det i så fall enklare med en regering med bara Mp. Det blir mer lättstyrt. Istället för en regering med vänsterpartister som ställer krav och ultimatum.

Det varierar mellan olika förbund. Men för en del fackliga sossar är Vänsterpartiet som ett rött skynke. Ofta har vi samma åsikter. Men på första maj och under valåren går vi plötsligt åt olika håll. Annelie Nordströms avståndstagande från V verkar vara en del av den interna fackliga misstänksamheten. Det hjälper inte att vi är en del av samma arbetarrörelse. Ibland hör jag till och med fackliga sossar som hellre vill ha en regering med Fp eller C, än med V.

Annelie Nordström berömmer istället Fi i Dagens Industri, och tar åt sig lite av äran för att Kommunal har ökat det feministiska intresset. Även här ger hon en känga till Vänsterpartiet i Degerfors, för att driva heltidsfrågor för dåligt. Dock ska man tänka på att den enda plats i Sverige där Fi har parlamentariskt inflytande, Simrishamn, är 70% av kvinnorna deltidsanställda. Det behövs verkligen mer feminism, och bättre arbete med kvinnors situation på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har drivit ett långsiktigt feministiskt arbete under många år. Det visar sig nu i de ökande opinionssiffrorna. Det kan nog Vänsterpartiet delvis tacka Kommunal för.

Johan Engman

Svar till Annelie Nordström

I Ekots lördagsintervju 3/5 2014 så uttryckte Kommunals ordförande Annelie Nordström sitt stöd för en regering med S+MP: ”Om alla kommer in är nog mitt drömscenario trots allt att vi har en blandning av socialdemokrater och miljöpartister”, säger hon.

Det är inte så ofta MP kommer upp på fackligt aktivas önskelistor. Enligt SCB:s undersökning i november, så skulle inte kommunalarna ens rösta in Miljöpartiet i riksdagen. Ofta har det varit ett parti som hellre kompromissat än stått på arbetares sida. Under den senaste mandatperioden är det uppgörelsen med Alliansen om migrationsanställningar som ställt till oreda för fackföreningsrörelsen. En stark a-kassa är inte heller något som partiet går till val på.

Enligt SCB:s undersökning från november så är Vänsterpartiet det populäraste partiet efter S bland Kommunals medlemmar, med 10,9 %. Regeringen med S+Mp är alltså ordförande Nordströms personliga åsikt. Inget som är förankrat i kongress, styrelse eller bland medlemmar.

Nordströms motstånd mot Vänsterpartiet verkar bestå av två saker. Dels så är det motståndet mot vinster i välfärden. Hon tycker att V har blivit ”ett enfrågeparti, att de har snöat in på det här med vinsterna”. Tidigare så har partiet av andra kritiserats för att gå till val med alltför många olika frågor. Därför valdes det att satsa på en valfråga med brett stöd. En stor majoritet av befolkningen, 70-90 % i olika undersökningar, vill att skattepengarna ska gå till verksamheten. Istället för vinster och aktieutdelningar. Beslut om non-profit togs också på både LO:s och Kommunals senaste kongress. Liksom på Miljöpartiets. Så om Nordström tvekar över frågan om vinster i välfärden, så bör det även vara en rädsla för att ta in MP i en regering.

För det andra så tycker inte att Annelie Nordström att Vänsterpartiet har levererat tillräckligt i de kommuner som de har styrt i. Nu är det ju i väldigt många kommuner och landsting som det saknas resurser till välfärden. Både röda och blå. Men i den kommun som V är störst, Fagersta, har det varit en positiv utveckling. Med en egen majoritet så har anställningarna och heltiderna ökat, samtidigt som tillväxten är bäst i länet. Dessutom så har Sveriges kommuner och landsting utsett Fagersta till Sveriges mest välskötta kommun.

I riksdagen så har Vänsterpartiet drivit frågorna om rätt till heltid, och reglering av visstidsanställningar. Kommunalarbetarens kartläggning visar också att V är bäst på att driva LO:s frågor inför valet.

I lördagsintervjun berättade också Annelie Nordström att hon önskar sig fler motioner till Kommunals kongress om kortare arbetstid. Eftersom många medlemmar har en väldigt tuff arbetsmiljö, fysiskt och psykiskt. Nu uppfattade jag inte riktigt om det skulle vara förkortad arbetstid genom lagstiftning eller genom avtal. Men jag delar hennes besvikelse att kongressen senast röstade ner alla motioner om arbetstidsförkortning. Jag hade själv skickat in en av dem. Och jag hoppas att Nordström kommer att arbeta med den frågan till nästa kongress.

Under tiden önskar jag mig en röd regering. En regerering som arbetar för jämställdhet, bra arbetsmiljö, ordentlig bemanning och resurser till välfärden, ett mänskligt samhälle, heltider och minskad arbetslöshet. Jag gör ingen önskelista med partier och procent. Jag vill bara ha ett rättvist samhälle.

Johan Engman, Kommunalvänstern