Skip to main content

Etikett: feminism

Vänsterpartiet kan ge bättre förutsättningar för kommunalare

Clara Lindblom web

Det var många av oss som hade en uppgiven känsla efter valet. Eller i alla fall en viss besvikelse. Det som i opinionsundersökningarna sett ut som en säker seger för de rödgröna partierna, blev istället en stor framgång för det rasistiska Sverigedemokraterna. SD lyckades suga upp det stora missnöjet med utvecklingen under alliansen. På valvakan var Jimmie Åkesson den ende partiledaren som inte tackade sina partimedlemmar och gräsrötter. Istället berömde han riksdagsgruppen för att ha fått partiet mer accepterat. Sveriges alternativa missnöjesparti är alltså i själva verket det som är mest toppstyrt. Intressant är det också hur uppriktig förvånade borgerliga debattörer har varit över sin förlust. De har inte varit medvetna hur illa folk har tyckt om ökade klyftor, ökad barnfattigdom och mindre resurser till välfärden. Då spelar det ingen roll hur trevlig Anders Borg ser ut i TV eller hur många tweets Carl Bildt kan skriva.

När riksdagen ser lite darrig ut med sin oklara majoritet, finns det mer hopp om progressiva förändringar i kommunerna och landstingen.

Undersköterskan Feline Flodin är nyinvald för Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting. Hon säger så här om det nya uppdraget:

”Fokus kommer att, i enlighet med partilinjen, ligga på att föra bra diskussioner inom den parlamentariska gruppen och där se till att fler perspektiv beaktas i det politiska arbetet. Konkret skulle det kunna vara att lyfta kommunalarna inom landstingets olika verksamheter, till exempel inom sjukvården och i trafiken. Men också att arbetare i LO-yrken använder sig av landstingets tjänster och att dessa måste vara lika tillgängliga för alla samhällsklasser. Utöver det är jag intresserad av kvinnors hälsa, och kvinnor är som bekant i överväldigande majoritet bland Kommunals medlemmar.”

I Stockholms stad blev det en röd-grön-rosa majoritet. Det ger verkligen hopp om nya tider för det som varit ett borgerlig skyltfönster. Vänsterpartisten Clara Lindblom har fått ett viktigt uppdrag som borgarråd med ansvar för äldre- och personalfrågor iStockholm Trots allt jobb med att starta upp allting, hinner hon svara på några kort frågor:

Vilken fråga är allra viktigast för dig att jobba med?

”Eftersom jag är både Äldre- och personalborgarråd kommer en viktig fråga vara att förbättra villkoren för de anställda inom äldreomsorgen. Vi är bland annat överens om att se över ersättningssystemen inom hemtjänsten och tillämpningen av LOV. De äldre har idag möjlighet att välja mellan över 220 anonyma hemtjänstföretag, men deras hemtjänsttimmar är däremot reglerade in i minsta detalj. Jag vill ge större utrymme för den äldre att tillsammans personalen bestämma över hur den dagliga omsorgen ska utföras.”

Vad kommer att förbättras för de anställda i Stockholms kommun?

”Vi kommer bland annat att se över hela personalpolicyn för Stockholms stad i syfte att öka de anställdas möjligheter till inflytande över sitt eget arbete. Dessutom kommer vi att öka bemanningen inom äldreomsorg och socialtjänst, samt genomföra en riktad lönesatsning till de grupper av stadens anställda som har allra lägst löner. Alla anställda i Stockholms stad ska ha trygga jobb, rätt till heltid och en lön som går att leva på.”

Under valet drev Kommunalvänstern frågan om att kräva kollektivavtal vid upphandlingar. Kommer det bli möjligt att kräva kollektivavtal för kommunens upphandlingar?

”Jajemen. Vi sitter just nu och ser över upphandlingspolicyn för att få in krav på kollektivavtal. Målsättningen är att även ställa krav på meddelarfrihet, utbildning och bemanning i upphandlade verksamheter, men det återstår att se hur mycket vi kan göra inom ramenför LOV inom hemtjänsten. Men med den översynen av LOV:en, upphandlings- och konkurrenspolicyn som den nya koalitionen är överens om har jag goda förhoppningar om att vi kommer att lyckas.”

Det röda skynket

I Annelie Nordströms svar till mig på ka.se var det tydligt vilka prioriteringar som Kommunal ska ha politiskt, och vilka frågor som ska drivas mot partierna inför valet i september. Jag har inget att anmärka eller besvara i det. Men eftersom frågan om Miljöpartiet fortfarande hänger i luften, så skriver jag en kommentar om det, och skriver om vad jag själv tycker om MP:

I Ekots lördagsintervju beskrev Kommunals ordförande Annelie Nordström att hennes drömregering skulle bestå av S+MP. Det var många som var förvånade över det.
I mitt svar till Nordström så ifrågasätter jag också valet av MP. Partiet har inte gjort sig känt för att driva fackliga frågor i första hand. Jag fick också ett välformulerat svar, men inte helt tydligt om ett vurmande för Miljöpartiet. Jag tror att de flesta kommunalare förstod att det var en personlig åsikt med S+MP, eftersom det inte ligger i linje med Kommunals kongressbeslut. Däremot var det många medlemmar som reagerade på att Kommunals ordförande både uttryckte en personlig önskan, och att valet föll på MP. Jag har pratat med medlemmar som övervägt att lämna Kommunal, och träffat fackligt aktiva från andra förbund som undrat vad vår ledning håller på med. Normalt brukar en facklig ordförande uttrycka sig neutralt i en fråga om regering. Kopplingen till S är självklar, och jag hade mer förstått om Nordström nöjt sig med att säga ”S-ledd regering” eller lämnat till Stefan Löfven att välja själv när han väl blir vald till statsminister.
Eftersom Annelies svar till mig inte förklarar något om Miljöpartiet så gör jag en egen tolkning:
MP är det optimala kompromisspartiet. De röstar för allt, om de kan få någon miljöfråga i utbyte. MP:s uppgörelse med de borgerliga partierna om migrationsanställningar var en katastrof, och har lett till att utländska arbetare utnyttjas, samtidigt som det är på väg att leda till en allmän lönepress neråt.
Jag gillar själva grundtanken med Miljöpartiet. Besluten ska utgå från medlemmarna. Ingen toppstyrning och ingen partiledare, nära mellan styrelse och gräsrötter. Istället har de språkrör som uttrycker det som medlemmarna har bestämt. Nu har inte partiet blivit så. På MP:s kongresser visas klyftan mellan toppen och fotfolket. På den senaste kongressen röstades ledningens förslag ner av ombuden. I praktiken turas språkrören om att göra en partiledares jobb. Ofta har jag känt att jag har gemensamma värderingar med MP-medlemmar jag har träffat. Tankar om en bättre värld, där människan och miljön värdesätts mer än pengar och tillväxt. Men de värderingarna verkar försvinna på vägen upp till partitoppen. Miljöpartiet är kanske det parti med minst antal medlemmar, i förhållande till antal röster i valen. Partiet bygger inte på en folkrörelse. Människors intresse vid valurnan är ofta mer av typen: ”Det är viktigt med miljön. Så därför röstar jag på Miljöpartiet.” För en del inom S blir det i så fall enklare med en regering med bara Mp. Det blir mer lättstyrt. Istället för en regering med vänsterpartister som ställer krav och ultimatum.

Det varierar mellan olika förbund. Men för en del fackliga sossar är Vänsterpartiet som ett rött skynke. Ofta har vi samma åsikter. Men på första maj och under valåren går vi plötsligt åt olika håll. Annelie Nordströms avståndstagande från V verkar vara en del av den interna fackliga misstänksamheten. Det hjälper inte att vi är en del av samma arbetarrörelse. Ibland hör jag till och med fackliga sossar som hellre vill ha en regering med Fp eller C, än med V.

Annelie Nordström berömmer istället Fi i Dagens Industri, och tar åt sig lite av äran för att Kommunal har ökat det feministiska intresset. Även här ger hon en känga till Vänsterpartiet i Degerfors, för att driva heltidsfrågor för dåligt. Dock ska man tänka på att den enda plats i Sverige där Fi har parlamentariskt inflytande, Simrishamn, är 70% av kvinnorna deltidsanställda. Det behövs verkligen mer feminism, och bättre arbete med kvinnors situation på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet har drivit ett långsiktigt feministiskt arbete under många år. Det visar sig nu i de ökande opinionssiffrorna. Det kan nog Vänsterpartiet delvis tacka Kommunal för.

Johan Engman