Efter EU-valet har det kryllat av valanalyser. Trots att majoriteten av svenskarna inte brydde sig om att rösta, så verkar väldigt många vara nöjda med siffrorna. Bara 48,9% av de röstberättigade röstade. Frågan är dels hur legitimt EU-valet är, och dels varför vi ska flytta över mer makt från riksdagen till Bryssel, när intresset för EU-parlamentet är så lågt. Senaste riksdagsvalet hade till exempel 84,6%.
Flera krönikörer har varit glada över en grön vänstervåg som har svept in med MP och Fi. Och ja, det är positivt att folk bryr sig om miljö- och jämställdhetsfrågor. Men båda de partierna saknar vänsterperspektiv. De ser inte klassuppdelningar, och är oftast svaga i fackliga frågor som till exempel arbetsrätt.
Trots att jag är en evig optimist så blir jag lite orolig över det som kallas vänstervåg. När V:s opinionssiffror stiger till 8-10% direkt efter valet, så betyder det att vi har missat att engagera de procenten i valet. Och är vänsterfrågorna i så fall förankrade? Om vi inte ens kan få våra sympatisörer att knalla ner till vallokalen och lägga fem minuter på att rösta. Det kommer att behövas ett växande stöd som ändrar samhällsdebatten på riktigt, även efter valet i september. Det räcker inte bara med en liten våg. Det är hela nyliberalismen som behöver stoppas.

Det finns en del analytiker som säger att det var de antirasistiska protesterna som spelade SD i händerna. Att de fick röster för att folk tyckte synd om Jimmie Åkesson när ingen ville lyssna på hans tal. Men som Daniel Poohl på Expo skriver:

Det är mer troligt att folk röstade på SD för att de delar deras åsikter. Värdiga politiskt breda manifestationer mot SD visar att det finns ett folkligt motstånd mot SD. Och ett politiskt pris för den som sträcker ut handen och vill samarbeta med Jimmie Åkesson.

Har protesterna gynnat SD? Ja, kanske för att partiet har fått lite extra uppmärksamhet och reklam i valrörelsen. Men det hade blivit mycket värre om ingen alls hade protesterat. Jag hade i alla fall själv mått väldigt dåligt av att läsa kvällstidningars söndagsbilagor med en leende Åkesson. Hur han hade glidit runt vinkande i Sverige på en Eriksgata med journalister och supporters runt omkring sig, insläppt överallt med öppna armar. Nu var det ingen som vågade skriva de reportagen. Inte ens SD:s egen presstjänst vågar kalla turnén för lyckad. Överallt möttes Åkesson av ett missnöje. Vanliga människor som vände ryggen till vid talen. Vanliga arbetare som vägrade att närvara när han kom till deras arbetsplatser. Det visade sig bli den största antirasistiska folkrörelsen sedan apartheidtiden. ”Att sluta försvara människovärdet och demokratin måste vara uteslutet”, som Åsa Petersen skriver på Dagens Arena. Enligt valsiffrorna så verkar inte SD ha ökat i antal väljare så mycket sedan riksdagsvalet. Men med det låga valdeltagandet, så blir det väldigt höga procent. SD har varit väldigt bra på att mobilisera sina väljare. Och att vara tydliga med att rikta sina profilfrågor, till exempel att förbjuda tiggeri, till rätt målgrupp. Partiet har jobbat långsiktigt och målmedvetet i flera år. SD växte inte genom att affischera i tunnelbanan. Utan genom att springa i trappor, dela flygblad och hålla bokbord.

En del valanalyser har varit frågande över SD:s framgång. En kolumnist i Metro hade aldrig träffat någon SD-väljare, och tolkade det om att SD-väljare helt enkelt inte vågar prata om vad de röstar på. Nu kan man ju tycka att det borde märkas på folk ändå vad de har för åsikter oavsett vilken valsedel de stoppar i kuverten. Men jag tror mer att det är journalister som är isolerade. Det är lite av ett demokratiskt problem att Sveriges journalister ofta är så segregerade. Hur många valanalytiker har besökt Almgården i Malmö där SD fick 40% i EU-valet? Eller Bjuvs kommun, där SD har 6 mandat (av 31) i kommunfullmäktige?

Det är en bred antirasistisk folkrörelse som har bildats. Den har gjort att ingen politiker i Sverige just nu vågar överväga ett samarbete med SD. Partiet har inte fått igenom några motioner i riksdagen, och har inte tillåtits att få igenom sina rasistiska förslag. Det skulle behövas att den rörelsen också får större genomslag i hela samhället. För även utan SD så blir invandrare diskriminerade på arbetsmarknaden, och misstänkliggjorda i alla möjliga sammanhang. Det allra sjukaste under valrörelsen var att Skolverket satte rätten för nazistiska partier att propagera, framför rätten för skolans elever att inte kännas sig kränkta eller hotade av rasister som håller föreläsningar eller bokbord. Nynazistiska Svenskarnas parti ställde inte ens upp i EU-valet. Men skulle alltså ändå ha företräde att få en del av skolans undervisningstid genom sin reklam. Det verkar vara ett tecken i tiden att rätten att ”slänga ur sig vad som helst i yttrandefrihetens namn” går före alla andra mänskliga rättigheter.

Så vad gör vi nu? Ja, dagarna efter EU-valet kändes det lite uppgivet. Men en socialistisk valanalys måste ju också titta framåt. Så:

* Prioritera sakfrågor. Jag tycker själv att det är tråkigt att diskutera opinionssiffror och regeringsförhandlingar. Det säger inget om värderingar eller mål för samhället. Tyvärr brukar media oftare fokusera på siffror istället för sakfrågor. EU-valrörelsen visar att Vänsterpartiet inte ska släppa klimatfrågan. Det var framförallt miljöfrågor som folk kom med till valstugorna. En väljare kom och frågade i valstugan om V:s klimatprogram var bättre än MP:s. Så vi får verkligen inte lämna walkover till Miljöpartiet. Arbetsrättsfrågor är självklart också viktiga. Det blev tydligt under EU-valet att det är ett svagt kort för de gamla Moderaterna. Och det bör vara ett av de starkaste korten för Vänsterpartiet. Och trots allt så hoppas jag vi inte behöver motivera folk att rösta genom att säga: ”Du slipper rasisterna”, utan lockar väljare med våra egna sakfrågor.

* Brett basarbete. För arbetarrörelsen är det bara gräsrötternas basarbete som vinner mark. Vi har inte media på vår sida, och har inget automatiskt företräde att debattera våra frågor. Nu är det ju inte ens så att borgerliga partier klarar sig utan gräsrötter. Om lokala kristdemokrater hade kunnat förklara vid några bokbord vad Göran Hägglund egentligen menar med ”verklighetens folk”, så hade partiet inte legat under 4%. Samma sak med Centerpartiet. Det hjälper inte att Annie Lööf är alla borgerliga tidningars kelgris. I Skärholmens valdistrikt har C 0,1%. Det skulle kunna vara mer om det någon gång hade funnits en enda centeraktivist där som delat ut ett par flygblad.

Valet i september är fortfarande upp till oss.

Johan Engman

Uppdaterades: 06 jun 2014