Kommunalvänstern

Första maj tal 2017 i Stockholm

Kamrater och mötesdeltagare:

På första maj firar vi kampen för arbetstidsförkortning och rättigheter på jobbet. Men i dagens Sverige är det istället många som inte får jobba heltid eller som går runt på osäkra anställningsformer.
Borgerliga debattörer säger ofta att första maj inte längre behövs. Att vi redan har fått tillräckligt och inte behöver minimilöner, anställningstrygghet eller fackföreningar.
Den borgerliga alliansen införde anställningsformen ”allmän visstid”. Det gjorde att köksbiträdet Alexandra kunde fortsätta få instegsjobb och gå runt på osäkra anställningar i all evighet. Och på Stockholms bostadsmarknad behövs det antingen rika föräldrar eller en fast anställning.


Undersköterskan Karin som jobbar på ett äldreboende fick sin arbetstid hyvlad med 15 %. Det gör skillnad med flera tusenlappar i en hushållsbudget på marginalen. Det är skillnaden i valet mellan att köpa nya overaller till barnen, eller att köpa present till barnkalaset.
På sitt andra jobb fick Karin inte någon osthyvel. Utan en anställning i form av en ostkant. För att få ihop till en lön att leva på sitter Karin och väntar vid telefonen för att kunna ta alla pass som dyker upp. Frågan om hyvling av tjänster har förhandlats hårt i avtalsrörelserna. Men det är inte meningen att pengar som skulle gå till löneökningar istället går till att förhandla bort arbetsgivarnas mygel med uppsägningar. Lagen måste ändras politiskt. Hyvlingarna måste förbjudas från arbetsmarknaden!

I årets vårbudget presenterades positiv statistik för att sjukskrivna återgått till arbetet.
Städaren Antonio körde slut på ryggen vid 55 års ålder. Kroppen sa nej. Men Försäkringskassan tyckte att jo, Antonio kunde jobba med andra saker. Men utan flytande svenska och användbar utbildning, finns det bara kroppsarbete kvar att välja på. Efter år av nedskärningar har borgarna smulat vårt socialförsäkringssystem sönder och samman. Så när sjukpenningdagarna tog slut, fick Antonio bokstavligen krypa tillbaka till städjobbet igen.
INGEN av oss väljer att bli sjuka. Och INGEN av oss blir friska av hetsen från risken att bli utförsäkrade. Om vi människor ska kunna vara med och utveckla vårt samhälle, måste samhället ha en fungerande sjukförsäkring.


Vi känner alla någon som Karin, Antonio eller Alexandra. Många av oss har någon anhörig som går runt på tillfälliga anställningar eller som inte har den perfekta kroppen för att hänga med i arbetslivet. Och när borgarna klagar på att höginkomsttagare får en skattehöjning på 200 kronor, då finns det arbetare som har 200 kronor kvar när hyran är betald. Det behövs en politik som ser att vi är människor och att vi är värda att satsas på. En politik för mer resurser till välfärden och investeringar i jobb och bostäder.
Det är vår tur nu.

Näringslivet pumpar in skattekronor i kampanjer för att kunna fortsätta jaga vinst inom skola, vård och omsorg. Det är pengar som skulle gå till barnens skolgång och farmors omsorg, men som istället har gått till vinster och lobbyism.
Det finns inget annat land i världen där utförsäljningen av välfärden är så oreglerad. Det är bara i Sverige som riskkapitalister har så stora vinstmöjligheter.
Men det är inte bara själva vinsterna som är problemet inom välfärden. Utan också sättet att räkna oss människor i kronor och ören. När företagets eller kommunens ekonomichef sitter på kontoret och räknar om vi i personalen är lönsamma, då är det barnskötaren som täcker upp för kollegan som är sjuk. För i budgeten finns inga pengar till några vikarier. Eller vårdpersonalen som täcker upp i schemat. För patienter blir inte bara sjuka på kontorstid. När jag får hem räkningen för barnens förskola, är det inte adresserat till mig som förälder, utan mig som KUND. Oavsett driftsform i välfärden behövs det bra arbetsmiljö, ordentlig lön till personalen och rätt bemanning.


Vad passar bättre att prata om på första maj än arbetstidsförkortning. Tillsammans med löneförhöjning har det historiskt varit arbetarrörelsens viktigaste fråga. Sex timmars arbetsdag skulle ge ett mänskligare och rättvisare samhälle. En idag alltmer hektisk arbetsdag stressar sönder hälsan, livet och relationerna till våra nära. Idag är det istället många kvinnor som själva betalar sin arbetstidsförkortning genom mer eller mindre frivilliga deltider. För att ha någon möjlighet att hinna med dagishämtning och vardagsliv, är man tvungen att sänka sin arbetstid och sin lön. En arbetstidsförkortning till 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön, handlar om rätten till fritid och om makten över vår vakna tid.

Vi behöver ett arbetsliv med plats för fler, där människor inte slits ut i förtid utan orkar jobba till pensionsålder. Sverige är redo för en ny arbetstidsförkortning. Vi är redo för sex timmars arbetsdag.

Kamrater, mötesdeltagare, vänner – På första maj samlas vi som tror på ett bättre samhälle.
Ett jämställt samhälle, fritt från klassklyftor, rasism och diskriminering. Ingen av oss kan skapa det samhället på egen hand. Men om vi alla tar något steg och organiserar oss kan vi skapa en bättre värld tillsammans. Det kan vara i den lokala hyresgästföreningen, i ett fackförbund eller i ett politiskt parti.
Vi är inte en. Vi är inte två. Vi är en arbetarrörelse. Det är vår tur nu.

///

Bild: Leo Ahmed

Skriv en kommentar